Jubileum

Idag är det 10 år sen jag opererades! Då var det måndag..
Jag var helt övertygad om att den sista 100rade procenten, den som de inte lyckades med, skulle vara jag! Hypernervös var det minsta man kan säga om mitt tillstånd då.
Mitt första minne är när jag började vakna på uppvakningen, är att de kom och satte in nytt dränage i lungan efter att de röntgat mig i sängen där. De bökade och vände och vred på mig, och jag hade rejält ont, fick mer morfin (tror jag det var). När jag såsmåningom blev inflyttade till IVA mådde jag ganska bra. Pratade tom med mitt 'bussällskap' Anna från Särna som låg opererad i rummet mittemot. Plötsligt blev det en väldig aktivitet inne hos henne, dörrar stängdes och personal rusade runt. Fick sedan veta att hon börjat blöda så de fick operera om henne där hon låg. Ingen vågade förstås tala om för mig vad som hänt - håll patienten lycklig! - det fick jag veta senare. Allt gick bra för henne den gången, men inte på onsdagen, då brast det igen och hon gick inte att rädda!
Själv fick jag eget rum, jag var för pratsam och glad. Den där lilla droppställningen jag gick och drog på gjorde underverk. Inte förrän de tog bort den kom tårarna - Äntligen! sa den manlige sjuksköterskan - och jag kom ner på jorden så att säga.
Har det största förtroende för sjukvården i Uppsala.
Men det där är historia och jag är tacksam och glad att allt gått så väl. Jag brukar ofta sända en tacksamhetens tanke till 'nån däruppe' även om jag titt som tätt tar allt för givet också.